Startsidan   ·   Engelska bloggen   ·   Tumblr

FINALLY

 
Vikt: 49,8 kilogram 
 
I can't believe my eyes? Vågen stannade på 49,8 kilogram imorse och jag kan helt ärligt inte tro det. Detta är helt sinnes. Jag har inte sett tiotalet 4 på vågen sedan 2014 tror jag. Under tre år har jag pendlat mellan 50 och 56 ungefär. Men jag ser verkligen inte ut som någon som väger strax under 50 eller en på BMI 18,0. Man ser inte ens någon skillnad i spegeln efter 6 kilos viktnedgång. Samma plufsiga och fula Aura speglas. Måttbandet visar att jag gått ner några centimeter där, någon centimeter här och litegrann där över hela kroppen, min favoritkjol är för lös i midjan, en viss favoritklänning som förr satt tight och snyggt hänger lite slappt och jag med redan små bröst innan viktnedgången fyller inte ens ut de BH:ar jag köpte när jag var fjorton. Men, jag fick se fyran, äntligen. Samtidigt som jag är så så så glad över detta är jag rädd också. Nu när jag lyckats komma hit ner är det 1. Bara två hekto upp till äckliga 50 igen och dit vill jag inte tillbaka i första taget, samt 2. Ett bevis på att jag är sjukare och har haft en längre sjukdomsperiod nu än på flera år. Men jag tänker inte drälla på den tanken för länge för faktum är att jag inte känner mig speciellt sjuk och det där med kläderna är okej. Visst att jag går på efedrin och koffein för att inte äta under dagarna varannan vecka vilket i sig är en sjuk sak att göra, MEN, och denna är viktig, jag äter och jag kan äta fett, kolhydrater och tomma kalorier med endast låg till måttlig ångest i samband med konsumerigen, jag njuter till och med av smaken. Säg någon som är sjuk på riktigt som kan det? 

Efedrinvecka N°6

19 Juni, kl. 15.40  ·   Vardagligt
Ännu en efedrinvecka på gång och jag är så pepp faktiskt. Har ännu inte vägt mig men vågar helt ärligt inte göra det idag och kanske inte ens imorgon för att jag har ätit relativt mycket de senaste dagarna varav en hel del choklad och godis för att jag mått dåligt och tänkt unna mig någonting gott för att trösta mig själv. Men trots det (och den okända vikten) så hoppas jag på att hamna under 50 kilogram denna vecka, och jag tror att det är möjligt bara jag kör stenhårt veckan ut, även de dagar jag jobbar. Måste se till att inte falla för söta och feta frestelser som pannkakor med grädde och sylt till lunch som jag gjort de senast dagarna här nu när jag jobbat i veckan. 
 
Jag kan nu i alla fall säga att min sömnmedicin, både quetiapin och imovane, är helt verkningslösa på mig då jag tog quetiapinet vid tio igår kväll och imovanen en halvtimme senare men fortfarande var vaken och vred mig i sängen (trots urlakat psyke samt kropp) vid tre då jag gav upp och rockade loss till Johnossi och handlade lösfransar på eBay sådär mitt i natten. Jag somnade inte till min ljudbok som jag brukar göra utan satte på musik istället och somnade tillslut av det runt småtimmarna, ca ett fjärdedels dygn sedan jag tagit sömnmedicinerna. Jag har föresten forfarande ingen läkare sedan min förra slutade för ca två månader sedan.
 
Idag är i alla fall första dagen på fem dagar som jag är helt ledig och utan planer och det är så förbaskat skönt. Jag har sovit länge på morgonen (men inte speciellt gott eller bra) och bara tagit det lugnt idag. Planerar att middag blir mitt enda intag förutom energidryck och en cola zero kanske. Imorgon är jag också ledig från jobbet men har en halvdag hos psyk att se fram emot, först hos min individuella DBT-terapeuft och sedan två timmar i DBT-gruppen för första gången, så jag är lite nervös. Sen på onsdag börjar det tröttsamma ekorrhjulet igen med jobb onsdag till lördag varav midsommarafton och midsommardagen är två monsterpass på tio timmar vardera samt att jag ska träffa en person som egentligen är alldeles för cool för mig och en annan person jag egentligen inte vill träffa men jag var för feg för att avvisa honom så får stå ut med att vara socialt awkward och känna mig obekväm några timmar på eftermiddagen samt kvällen med denna person. 

I'd dream a glass of water with you dreaming of the sea

14 Juni, kl. 21.00  ·   Mina fotografier, Vardagligt;
 
Usch det går så fruktansvärt dåligt för mig just nu. Jag har ingen ork eller motivation till någonting alls. Inte jobbet, inte att försöka äta bra, inte till att hålla mitt rum rent, inte till att duscha, orkar aldrig sticka ut och springa och allt känns bara... segt och trist. Det finns liksom ingenting som verkligen betyder något? Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär hela livet. Liksom jag vill inte behöva jobba åtta timmar måndag till fredag bara för att kunna ha tak över huvudet och någonting att äta. Den tillvaron är så intetsägande och olockande för mig.
 
Eftersom min motivation inte finns så äter jag ändå en bra mängd frukost och en cola zero till lunch på jobbet men sen när jag kommer hem vid halv sex hetsäter jag bullar och choklad. Där tar all ork jag lyckats hålla uppe under dagen slut och kroppen cravear allt den kan lägga händerna på. Idag blev det förutom middagen även scrambled eggs och två stora kanelbullar när jag kom hem. Jag har mens (den blev en månad sen den här gången) så det är säkert den som fuckar med min motivation och aptit. 
 
Sen sover jag som en kratta också. Stressvaknar en massa gånger framåt morgonen och tror att jag försovit mig och att klockan är mycket mer än vad den egentligen är. Jag ser inte fram emot sommaren alls. För många är sommaren den bästa tiden på året. Friheten, ljuset, värmen, grillkvällar och semester. För mig innebär sommaren bara stress. Stress för mitt jobb som har sin prime time under sommarhalvåret, ångest för att inte kunna eller orka hitta på någonting med vänner eller familj, värme som gör det jobbigt att ha kläder som döljer fett och gamla självskadeärr, att aldrig våga följa med och bada för att jag känner mig för äcklig och ful, vanbildad och motbjudande i min kropp. 
 
Jag har aldrig sett såhär mörkt på mitt jobb tidigare. Jag avskyr alla timmar jag måste spendera där. Jag känner mig i vägen, jag känner mig dålig, jag känner mig alldeles för ful och ointressant och jag blir trött och irriterad på allt. Minutrarna sniglar sig förbi. Jag bara vill inte. Jag hinner inte andas och jag skrev på kontrakt för halvtid under två månader med start den 1 juli. Jag undrar hur jag kommer orka, hur mitt schema kommer se ut, om det blir fyra timmar fem dagar i veckan eller om det blir längre pass under färre antal dagar. Jag hoppas på det sistnämnda tbh. Kommer inte hinna andas mellan passen annars med bara två dagars ledighet (som kanske inte ens kommer två dagar på raken). Jag behöver längre tid än gemene man för att komma tillbaka ner på jorden igen efter en stressig tid. Jag behöver en eller två hela dagar helt utan planer efter ca tre-fyra dagars jobb för att hinna komma ner på en rimlig nivå igen.